Mindful eating

Igår hade jag en fin stund när jag åt min middag. Lagade faktiskt blomkålssoppan igen, för jag tyckte den var så god innan jag hade i ost på slutet sist – och parmesansmaken tog över helt. Den här gången vart soppan ännu godare! Mixade extra länge så soppan blev riktigt slät och krämig. Kryddade ordentligt och toppade med persilja. Skippade bacon. Fyllde favoritskålen till bredden med den heta soppan och kröp upp i fåtöljen, gosade ner fötterna i fårullspälsen och lät skålen vila i knäet medan jag långsamt njöt av sked efter sked. La ner skeden i skålen emellan, rörde runt lite i soppan, tog små skedar och verkligen smakade på soppan. Hade levande ljus omkring mig och mysig musik. Ingen TV. Ingen radio. Bara jag och min goda soppa.

När det var en fjärdedel kvar hade jag ätit långsamt och njutningsfullt och kände mig mätt och nöjd. Det fanns ingen poäng i att trycka i mig det sista även om jag lätt hade kunnat göra det. Men jag ville behålla den sköna känslan av att vara helt nöjd och perfekt mätt – tillräckligt mätt för att inte bli sugen eller hungrig på att äta något mer under kvällen – men inte så mätt att det skulle bli jobbigt att direkt ställa mig och diska med en proppfull mage. Det hela var en väldigt trevlig upplevelse. Något jag strävar efter att göra varje måltid till. Mindful eating.

Jag har kommit fram till att det för mig är oerhört viktigt att äta tillräckligt mycket men inte för mycket. Det är en balansgång men med mindful eating är det mycket lättare att hitta den balansen. Med mindful eating menar jag att vara fullt närvarande i nuet när jag äter. Mitt största problem har aldrig varit sötsuget. Det är överätandet och småätandet som jag har problem med – vilket i sin tur leder till sötsug eftersom över- och småätandet påminner mig om det man kan trycka i sig mängder av – sötsaker. Trycka i sig hur mycket salami och ost som helst går inte även om min hjärna gärna vill att jag ska fortsätta äta när jag väl börjat. Det slutar därför ofta med att jag börjar tänka på godis, kakor och choklad istället för det kan jag äta i stort sätt utan någon gräns. Gränsen går väl när jag är så full att jag inte kan röra mig utan somnar med en svullen mage i vädret!

Så att inte överäta är viktigt för mig och jag jobbar med det varje dag. Jag blir bättre och bättre på att känna igen vart gränsen går och att ta kommandot när gränsen är nådd så att jag inte följer impulsen att fortsätta äta då. Det är inte alltid lätt så det bästa man kan göra är egentligen att direkt göra sig av med det man har kvar på tallriken (jag är uppväxt med att man är duktig om man äter upp all mat så det sitter djupt det där att skrapa rent tallriken fast man redan är mätt och nöjd). Jag har aldrig kastruller på köksbordet för då kan jag lätt sleva upp mer mat. Skulle jag få för mig att ta mer mat måste jag resa mig och då brukar man ju känna hur mätt man faktiskt är till skillnad från om sleven är precis framför en och man på två sekunder har mer mat på tallriken.

Men i och med att jag är ganska fokuserad nu på att inte överäta blir det lätt att jag inte äter tillräckligt istället. Eftersom min äggfrukost mättar så bra äter jag väldigt lite till lunch – skulle snarare kalla det ett mellanmål – och behöver ett rejält mål mat på kvällen för att känna mig nöjd. Jag behöver få i mig ordentligt med riktig, varm, god mat. Mycket grönsaker. Mycket fett. Äter jag för snabbt blir jag jättemätt, äter jag långsamt kan jag få i mig så mycket jag behöver och sluta äta precis när gränsen är nådd och inte tidigare för att jag kastat i mig maten.

Äter jag en rejäl portion mat med mycket fett till middag blir jag inte sugen på att småäta sen på kvällen. Det har jag märkt skillnad på nu senaste veckorna. När jag har ätit en “lagom” portion och blivit “lagom” mätt så har jag sen blivit sugen på att äta lite ost t ex (men ordet “lite” finns som sagt inte i min värld så det slutar med att jag hyvlar ner en hel ost). När jag istället ätit mig helt och hållet mätt – precis på gränsen – och så nöjd – genom att ha ätit lugnt, närvarande och njutningsfullt – att jag inte är det minsta intresserad av att äta något på resten av kvällen – då har jag kunnat tacka för maten och sen ägna resten av kvällen åt att göra annat än tänka på att äta. Då har jag också känt att kroppen fungerar helt som den ska. Den blir hungrig på samma tider och signalerar mycket tydligare när jag nått den optimala mättnadsgraden. Den senaste veckan har jag ätit just på detta sätt och har även sett skillnad på vågen. Extrakilona jag la på mig efter godis och glassfrossan i somras har envist stannat kvar fram tills nu och magen har också blivit mycket lugnare och plattare.

10 thoughts on “Mindful eating

  1. Det låter väldigt, väldigt klokt och jag skulle behöva göra samma sak. Fast jag tror du har bättre självdisciplin. Jag har svårt att äta långsamt, men just därför skulle jag nog må bättre av att dra ut på måltiden istället. Äta låååångsamt. Svårt det där. Jag är glad att du har lyckats och strävar mot att komma dit jag också.

    • Jag vet inte om jag har självdiciplin. Många säger det men samtidigt, när jag väl sätter mig i de situationer där jag inte kan styra mitt ätande så hjälper inte självdiciplin. Så det gäller att inte sätta sig i de situationerna från början🙂 Man får hitta små knep som hjälper till och påminner en om att dra ner på tempot och lyssna på kroppen🙂 Du kommer komma dit du med, det är jag övertygad om. Steg ett är medvetenhet och vilja!

  2. Först vill jag säga att både blomkålssoppan och spenatsoppan har blivit mina favoritet.!

    Det är så rätt som du säger, mycket bra skrivet. Du har verkligen talang för att uttrycka dig på ett sätt, så att jag vill läsa vidare. Du borde skriva en bok med recept och dina kloka tankar.

  3. Kan bara hålla med. Jag är expert på att äta för fort vilket leder till att jag överäter och tyvärr även till att jag stoppar fingrarna i halsen för att spy eftersom samvetskvalet över att ha ätit för mycket blir så starkt. Taskig spiral! Jag övar på att vara i nuet när jag äter och äta låååååångsamt! Inte helt enkelt. Tyvärr har jag senaste året bantat med hjälp av att räkna kalorier och bara äta så mycket som jag “fått” vilket fått min kropp att helt tappa koll på hunger/mättnadskänslorna. Jag sliter med att komma tillbaka till LCHF och att äta när jag är hungrig och sluta när jag är mätt. Kämpar oxå med att tillåta mig att inte få panik om byxorna sitter lite stramt nu när jag inte längre äter för lite utan mer normalt. Jag försöker intala mig att min kropp har en vikt som den vill ha oavsett om jag tycker att storlek 36 är bättre än 38 och att kroppen håller på att återanpassa sig till sin favoritvikt. Tack igen för en underbar blogg och svaret som du mejlade mig!

    • Mycket klokt och du är på väg! Du har en önskan och en bild av hur du vill äta och må och det är det bränsle du behöver för att ta dig framåt. Kan tänka mig att det är svårt med ett bagage med destruktivt ätmönster och ett mättnadssystem som kommit ur gängorna, men övning ger färdighet, så är det. Försök att inte se det som att du “kämpar” och “sliter” med allt detta utan att du och din kropp inlett ett fint samarbete där ni tillsammans hjälps åt att bygga upp ett harmoniskt förhållande till mat och ätande. Jag tror på dig! Kram!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s