Ostbollar istället för chokladtryfflar. Det funkar väl? Eller?

Kom in på ett recept på ostbollar med pepparkaksdoft. Det lät ju väldigt gott och ett bättre alternativ än exempelvis LCHF-varianter av choklad- och nöttryfflar (för jag triggar minst lika mycket på mörk choklad och nötter som på vilket annat godis som helst). Det är känslan av att “gotta sig” som triggar, det spelar egentligen ingen roll vad det är…

Vilket leder mig tillbaka till ostbollarna. Även om de är ett bättre alternativ eftersom det inte är sött – och dessutom gjort på fet ädelost så det mättar – så skulle jag ändå trigga på det. Kanske inte bli direkt sötsugen, men sugen hur som helst. Sugen på att plocka, mysa, tugga, smaska, mumsa… och snart skulle det övergå i att frossa. För allt småätande leder i mitt fall till överätande.

Jag kan inte bli nöjd när jag småäter. För en som alltid överätit finns inget “småäta”. Och vad gör jag då när jag ätit upp alla ostbollar? Nöjer jag mig då? Nej. Och vad finns det för alternativ kvar när mitt LCHF-tilltugg är uppätet? Alladinasken, ischoklad, knäck, nötter… Jag kan inte lita på mitt omdöme när jag väl triggat igång suget. Och även om jag skulle lyckas hålla det i schack skulle hela min jul upptas av att lägga band på mig. Inte så kul.

Ostbollarna ser ljuvligt goda ut men de är inte för mig. Jag behöver inte ens överväga det, och det är så skönt. Men alla är olika. Hur du fungerar kan bara du svara på.

Advertisements

Köttbullar och smörstekt savoykål

Apropå mitt tidigare inlägg om enkel mat som blir oväntat god. Förra veckan kom jag hem sent en kväll och fick slänga ihop en snabb middag. Stekte ett gäng av julköttbullarna och smälte en rejäl klick smör i en mindre stekpanna där jag fräste på strimlad savoykål och kryddade med salt och peppar. Satte mig ner vid bordet och förde en gaffel med kål som droppade smör och en bit kryddig köttbulle mot munnen och kunde inte göra annat än att le efter första tuggan. Hur gott som helst!

DSC_0077

Håll det enkelt

Enkel vardagsmat är min melodi. De gånger jag vill ha en mer “gastronomisk upplevelse” går jag helt enkelt ut och äter på restaurang och väljer bland väl genomtänkta rätter, avnjuter ett glas av det rekommenderade vinet till och blir serverad mat lagad av riktiga kockar som vet vad de gör.

Jag är ingen mästerkock och jag har varken tid, ork eller om jag ska vara ärlig ens intresse av att stå timmar i köket eller följa A4-sidors långa recept. Inte heller har jag lust att lägga pengar på massvis med ingredienser – varav mycket sådant man bara behöver till just den rätten och sen blir stående i kylen/skafferiet, eller att man letar febrilt efter recept som innehåller just den ingrediensen för att känna att man haft användning för den mer än en gång i alla fall.

Jag älskar mat som bara är god i sig själv. När det med det lilla extra eller en mer eller mindre slumpvald  kombination blir löjligt gott. Jag föredrar att ägna matlagningen mindre tid – med färre bollar i luften, mindre stress, stök, disk efteråt och så vidare, och sedan sätta mig till bords med inte jättestora förväntningar men få avnjuta en överraskande god måltid och känna mig nöjd över hur lite det behövdes till.

Sen har det lite med mitt ätbeteende att göra också. Att hålla matlagningen så enkel som möjligt underlättar för mig. Det blir mindre fokus på mat och ätande. Tack vare att jag har en “reglerade” matvanor för att undvika att upprepa gamla mönster och facit på vad jag mår bäst av att äta behöver jag aldrig fundera över vad, hur och när jag ska äta. På så vis tar inte maten så mycket av min energi – varken i tanken eller i praktiken – utan den ger istället energi som jag lägger på att njuta av annat i livet än bara det jag stoppar i munnen.

Lax med gräddstuvad savoykål

Jag har hittat en ny favorit bland grönsaker. Savoykål. Nu förstår jag vad det är alla skriver om, att det är så himla gott. Igår strimlade jag upp det sista av ett stort kålhuvud som jag köpte i måndags och det kommer inte dröja förrän jag handlar hem ett nytt.

En variant jag gjort i veckan var gräddstuvad savoykål med ugnsstekt lax. Väldigt enkelt och gott. Sköter sig självt och klart på 20 minuter. Ljuvlig kombination, laxen som smälter i munnen och den gräddiga kålen, saftig och aningen krispig.

La laxen ovanpå några hyvlade smörskivor i en ugnsform. Kryddade med havssalt och svartpeppar. Fick stå i ugnen i 15-20 minuter på 200 grader. Strimlade savoykål och stekte lätt i smör tills den blivit mjuk. Saltade och pepprade. Tillsatte en skvätt grädde och lät koka in i kålen.

DSC_0071

Att göra eller inte göra avsteg i jul

Vissa gör så kallat ”avsteg” från LCHF och äter t ex sötsaker nu till jul. För en del innebär det inte mer än att man bara plockar ut sina favoriter ur Aladdinasken eller provsmakar en lussekatt efter familjens julbak. Det är de som tillhör skaran som alltid klarat av att bara ta en tårtbit, en näve chips eller bara äta halva chokladkakan och spara resten. Vars sötsug inte triggas lika lätt som hos andra av oss.

Själv hade jag aldrig nöjt mig med en lussekatt. Hade tagit minst tre. Och smusslat med mig några fler upp på mitt rum. Sen hade jag gått bananas på allt annat i sött skafferiet, pepparkakorna, fikat som blev över från födelsedagsfirandet och när allt var länsat hade jag skoningslöst käkat upp syrrans chokladkalender.

Skulle jag bestämma mig för att det var okej att äta sötsaker nu i jul hade jag löpt amok och frossat i precis allt, precis hela tiden och tills det var slut. Så fungerar nämligen jag. Fysiskt får jag ett sötsug i såna mått att det varken går att stilla eller ignorera. Och mentalt börjar en tankeremsa automatiskt att rulla… Passa på nu och ät av allt och så mycket du bara kan…

Känslomässigt hamnar sötsakerna i fokus som glädjeämne, mysfaktor, energikick eller tröst. Låter jag de fylla den funktionen så är det för mig oerhört svårt sen att tänka på något annat som kan fylla samma funktion fast det ju finns hur mycket som helst. Vilket jag idag vet eftersom sötsakerna är bannlysta och jag ändå är betydligt gladare och piggare och njuter av livet mer än någonsin! Sötsaker kanske muntrar upp, ger en kick eller är mysigt i stunden man äter dem – men resten av tiden gjorde de mig sjuk, nedstämd, trött, ofokuserad, stressad och lättretlig – vilket innebar att jag var tvungen att äta dem konstant för att inte bli deprimerad, känna av min sjukdom, tappa humöret och så vidare. Som en drog, alltså.

Vi är olika, därför är det så viktigt att inte titta på hur andra gör nu i jul till exempel, utan se till sig själv. Vissa, väldigt få dock skulle jag tro, klarar av att äta sötsaker. Andra kan baka LCHF och söta utan socker, andra klarar inte det men däremot LCHF-bakverk helt utan sötning. Jag klarar varken eller. Har testat mig fram och varit ärlig mot mig själv när jag skrivit upp vad som triggar mig trots att den listan ”tyvärr” blivit lång och innefattar allt vad fika, godis och snacks heter – även LCHF. Har accepterat det nu och idag känns det bara befriande att veta att det inte ens är ett alternativ. Jag behöver aldrig fundera eller vela.

Så i jul väljer jag att äta som vanligt. Det vill säga inte äta något jag inte skulle äta någon annan tid på året. Jag måste säga att det har öppnat mig att kunna njuta av julen mer nu än på länge. För jag njuter omåttligt och villkorslöst, som när man var liten. Då var allt med julen fantastiskt – inte bara sötsakerna för sånt fick man ju äta annars också. När man blev äldre och medveten om att godis och bullar är onyttigt och ”gör en tjock” så började man hålla igen på det men släppte loss till jul. Därför kom njutningen på julen att kretsa mycket kring just godsakerna för då kunde man gotta sig utan att någon dömde en och efter nyår skulle man ju börja träna så extrakilona var inget att oroa sig för!

Som barn åt man glatt av pepparkakor och knäck utan att tänka så mycket – och njöt med samma entusiasm över allt runt omkring också. Jag ser på julen ur ett barns ögon. Tycker det är en magisk tid! Och visst vore inte julen densamma utan pepparkakor och saffransbullar – men jag behöver inte äta det. Jag tycker det är mysigt när familjen bakar lussekatter och jag älskar doften. Det räcker gott och väl, för en magisk tid som julen har så mycket mer att bjuda på.

Att “äta ute”

Jag äter alltid min lunch på jobbet. Det är billigt, smidigt och jag vet alltid vad jag får vilket känns tryggt. Jag gör inga matlådor till lunch eftersom min frukost är så pass mättande att jag till lunch inte behöver få i mig mer än ett litet mellanmål.

Standard har blivit kallrökt lax med majonnäs alternativt ägg. Återigen för att det är billigt och smidigt – men framför allt för att jag alltid kan lita på att det håller mig mätt länge. Igår hade jag exempelvis frisörtid efter jobbet och kom inte hem och kunde laga middag förrän efter nio på kvällen. Tio timmar hade det gått sen min lunch då och jag var inte vrålhungrig utan precis lagom så jag kunde ta mig tid att landa hemma och sen ställa mig och fixa med maten i lugn och ro.

Men idag hade jag, mamma och min gudmor planerat att luncha tillsammans. Det var trevligt att lämna kontoret på lunchen som omväxling och maten var inget problem att få LCHF. Jag gillar att ha framförhållning så jag ringde till lunchrestaurangen och förberedde en specialare till mig – kolgrillad hamburgare med en klick bea och grekisk sallad till istället för bröd och pommes. Men äta lunch ute varje dag skulle jag aldrig kunna göra. Inte för att jag äter LCHF utan för att jag är petig – eller principfast – kalla det vad som.

Eftersom jag är på det klara med vad som är bäst för mig anpassar jag mig inte efter lunchrestaurangernas utbud och tar det ”minst dåliga”. Vilket skulle innebära rätt mycket pusslande varje dag med att få en lunchmåltid där jag har åtminstone någorlunda koll på innehållet, kan byta bort kolhydraterna mot något annat än lite tomat och salladsblad och får min källa till långvarig mättnad – fett. Just lunchrestauranger har inte så mycket att erbjuda för att matcha det behovet tycker jag.

Jag äter sällan ute över huvud taget – om man jämför med tidigare då besök på McDonald’s, Pizza Hut, Sibylla, caféer och så vidare räknades som att äta ute. De gånger jag äter ute nu för tiden väljer jag bra restauranger där jag vet att det är hög kvalitet på mat och service, och jag betalar mer än gärna lite extra för det! Jag går ut för att äta i mysig miljö och njuta av genomtänkta, vällagade rätter – få en upplevelse helt enkelt. Snabbmat lagar jag bäst själv hemma!